IBLAND SÅ ÄR DET BARA SÅ

En osäkerhet stiger. Vart ska man ta vägen ? Var är de trygga man nyss hade. Jag har gått vilse i en grotta. Jag kan inte se vägen ut. Jag fortsätter att gå och gå. För allt har ett slut även detta. Just nu har jag en magkänsla att allt är fel. Jag kan bara inte se vad det är. Jag hoppas att jag hittar vägen ut snart så jag komma till kanten av ett rinnande vattenfall och bara hoppa. Känna den känslan att veta vem jag är. Att en dag bara visa vem jag är och vara så grymt stolt över mig själv att jag vågat hoppa. Den dagen kommer att komma. Jag får bara se vart tiden tar mig.